Hur hittar vi rätt patienter – är fel fråga i primärvården!

Att hjälpa alla – inte välja ut rätt patient

Ibland dyker frågan upp: Hur hittar vi rätt patienter?

Frågan kan tolkas som att det finns en särskild kategori människor som är mer rätt att hjälpa än andra. Och kanske ska det också vara så på vissa mottagningar.

Om vi exempelvis arbetar på en stressmottagning kan det vara rimligt att enbart ta emot dem som söker hjälp för just stress. Men i primärvården, särskilt på vårdcentraler, ser uppdraget annorlunda ut. Vår uppgift är inte att hjälpa en utvald grupp – vårt uppdrag är att hjälpa alla!

Så frågan ”hur hittar vi rätt patienter” kan därför leda till ett alltför snävt fokus på att välja ut ”rätt” individer, i stället för att utgå från patienternas behov.

Om vi blir för upptagna av att kategorisera patienter kan vi lätt missa alla de missa att även personer som inte passar perfekt in i våra funktionskriterier eller diagnosramar kan behöva stöd och behandling.

Diagnoser får inte bli ett hinder

Tänk dig att du ramlar och bryter benet, du åker in till sjukhuset och läkaren säger:

”Du har visserligen brutit benet, men du har inte brutit det på rätt sätt, så vi kommer inte hjälpa dig.”

– Ingen läkare någonsin.

Ett sådant bemötande skulle vara otänkbart vid en fysisk skada. Men för patienter med psykisk ohälsa är detta ibland en realitet – de passar inte ”tillräckligt väl” in i en diagnos och får därför inte det stöd de behöver.

I praktiken vet vi att psykisk ohälsa ofta är komplex och att samma person kan uppfylla kriterier för flera olika diagnoser. Dessutom är de flesta psykiska diagnoser syndrom, vilket innebär att de är en beskrivning av en symtombild, inte ne förklaring till varför symtomen uppstått.

Utvärdering kan leda oss fel

I en Region infördes ett kvalitetssystem i primärvården där syftet var att utvärdera alla vårdinsatser utifrån förbestämda skattningsskalor. Patienter som fick diagnosen depression skulle fylla i skattningskalan PHQ-9, patienter som fick diagnosen generaliserad ångest skulle fylla i GAD-7 och patienter med PTSD skulle fylla i PCL-5 och så vidare…

Bra med utvärdering eller hur?

Problemet är att det bästa sättet att få fina resultat alltid är att exkludera svåra patienter med mer komplexa och långvariga problem och i stället lägga mer tid på patienter med enklare mer avgränsade besvär.

Här uppstår två problem. Ett litet och ett större.

Det lilla problemet: Hur ska vi tolka våra resultaten? Är kliniker som får ”bättre” resultat faktiskt bättre behandlare – eller de enbart bättre på att välja ut enkla patienter… omöjligt att säga.

Det STÖRRE problemet: När vi börjar tänka i dessa banorn är steget kort till att börja fråga oss: Hur hittar vi rätt patienter till våra behandlingar… Vilket i sin tur riskerar att väcka frågan – hur undviker vi ”fel” patienter…

Nu säger jag inte att vi ska sluta utvärdera våra insatser. Men vi behöver utveckla sätt att mäta vårdkvalitet som inkluderar alla patienter – inte bara de som är enkla att behandla.

Hur hjälper vi alla patienter?

I stället för att fråga oss hur vi hittar rätt patienter, bör vi ställa oss frågan: Hur hjälper vi ALLA patienter som behöver det?

Inom primärvården har vi, enligt Hälso- och sjukvårdslagen, ett brett ansvar för alla patienter. Ett viktigt arbetssätt är att vara personcentrerad, vilket innebär att se individens hela livssituation och behov snarare än att ensidigt titta på diagnoser. Genom att tidigt uppmärksamma och förebygga psykisk ohälsa kan vi erbjuda stöd eller behandling i tid, vilket minskar risken för att problemen förvärras.

Genom ett personcentrerat och tillgängligt förhållningssätt skapar vi också möjligheter att nå dem som av olika skäl inte har sökt hjälp. På så sätt uppfyller vi inte bara vårt lagstadgade uppdrag, utan ger människor bättre förutsättningar att hantera och övervinna sina besvär.

”Patienterna är inte till för oss och våra behandlingar – utan det är vi som är till för patienterna och deras behov av vård.”

– Mattias Myrälf

I slutänden är det inte patienten som ska passa in i vårdens mallar, utan vården som ska vara flexibel och anpassas efter varje unik människa – oavsett hur väl hennes symtom stämmer överens med ett visst syndrom.